1968 var vi fyra kompisar, tre från Karlsborg och en från Skara, som pluggade i Göteborg.En kväll över några öl, bestämde vi oss för att hitta nåt projekt att sysselsätta oss med , vid sidan av studierna.Köpa en buss, inreda den och åka till Bagdad? Detta var ett halvår efter högertrafikomläggningen och vi besökte Kviberg Lv6, där mängder av vänstertrafikbussar placerats för att skrotas eller skänkas till Indien.
Men så såg vi en annons i GP – Mindre Räktrålare. Vi åkte upp till bröderna Danielsson på Lindholmen i april 1968, besiktigade amatörmässigt Dagmar och slog till. Priset var 16.000 kr. Danielssons var en hel släkt däruppe. Dagmar hade fått sitt namn efter hustrun till en av bröderna. Det hade också funnits en systerbåt, Anna, namnad efter någon annan släktings hustru, men nu havererad/upphuggen.
Ett par veckor senare åkte vi upp igen, stannade ett par dagar och blev instruerade om handhavandet, särskilt när det gällde motorn, som upptog halva utrymmet under däck. En oljig, encylindrig Bolinder, 45 hkr tändkulemotor, 1,5 m hög som startades med blåslampa och tryckluft från tankar, och som hanterades med gasreglage, spridare, backslag och reversibel propeller från styrhytten. I maj 1968 tog vi Dagmar till Björkö utanför Göteborg och där fick vi lov att ha henne över sommaren. Vi hade Dagmar under sex härliga somrar längs hela västkusten, Vänern, Vättern, Stockholms skärgård, Åland, Gotland, Gryt och runt sydkusten. Genom åren hade vi några incidenter, varav ett allvarligt, men för det mesta gick det bra. Det svåraste var att hitta tilläggsplats för Dagmar. Efter första sommaren på Björkö, fick vi smyga in i div hamnar och sticka snabbt. Vi gjorde ett försök att inregistrera henne som fiskebåt (GG nåt) och lade henne i Göteborgs Fiskhamn. Det höll någon månad, men sen blev vi avregistrerade och bortkörda. Hon hade inget SD-nummer, när vi köpte henne.
Problemen med hamnplats gjorde att vi tog upp henne till Karlsborg via Göta Kanal över några vintrar, för där fanns det plats. Vi hade ju inga pengar till ombyggnader på den tiden när vi pluggade. Vi rev ut inredningen och byggde upp något enkelt samt slipade däcket och owatrolade det. Det var nog det enda och det räckte för oss. Brännoljan till Bolindern kostade 28 öre/l och seglen kunde till nöds endast användas som stödsegel.
1973 var vi klara med våra studier, hade gått in i förhållanden och fått jobb i olika delar av landet. Det var dags att sälja. Vi hade Dagmar uppe för bottenmålning på varv på Hönö. Varvsägaren kom och berättade att en kille från Skåne hade ringt runt till alla varv längs kusten och letat efter ett Risörbygge till salu. Vi fick telefonnummer och ringde. Det var till Arne Aulin. Han kom upp dagen efter och slog till direkt för 18.000. Han älskade allt utom Bolindern, som han avskydde. När Arne var uppe och inspekterade Dagmar på Hönö, dök det upp en gammal fiskargubbe, som befann sig på varvet. Arne berättade om planerna att riva styrhytten och göra en rejäl sittbrunn och en rejäl rigg. ”Ja, den här båten levererades ju för segling när den var ny. Här kan du exakt se var sittbrunnen låg och var man täckt över med nya däcksbräder. Det var då man installerade tändkulemotor och byggde styrhytten”. Det var något vi inte hade en aning om, men Arne blev lyrisk.
Någon vecka senare tog Arne och jag ned Dagmar till Råå. Jag minns att vi under resan följde radions rapporter om kungens dödskamp på Sofiero och om gisslandramat på Norrmalmstorg. Vi övernattade i Glommen och Arne skulle försöka lägga till. Han gav upp efter tre försök och förbannade Bolindern igen. Och så kom vi till Råå. ”Jag måste ju lära mig att hantera Bolindern” sa Arne och gjorde ett nytt försök att lägga till. Han spräckte brädgången på sb akter. Sen tog jag tåget hem till Göteborg.Jag ringde någon vecka senare och frågade om han hade övat nåt mer på motorn. ”Nej, för fan. Den har jag redan rivit ut”.
Lite konstigt egentligen, att man minns så mycket från den tiden för 50 år sen. Men Dagmar betydde mycket för oss fyra då och svetsade oss samman. Vi träffas fortfarande och då kommer alltid Dagmar upp på agendan, till andra deltagares gäspningar. Det är riktigt kul att se att hon finns kvar och att engagemanget finns hos er.
Vi håller tummarna!/Dagmars ägare 1968-73 Ulf, Peder, Lars, Jan
Dagmars Skeppslag 